Det ni kanske inte visste om mig del1

ja vad ska man då skriva här? jo det som ingen kanske visste, eller ja mina äldsta vänner vet men inte mina nya.

jag hade vid ett tillfälle när jag var runt 20år gammal en släng av anorexia, inte vanligt att killar får det och jag har ju alltid vart storväxt utom just dom här åren som va kanske 2-3 år.

Det hela började när jag flyttade ifrån mina 2 äldsta barn Christoffer och Cassandra och jag inte fick träffa dom. Det var många turer med familjerätt och advokat tills hon till slut lät mig träffa dom igen. men det dröjde ca 1 år. Under denna tiden mådde jag så dåligt att jag inte kunde äta helt enkelt.

Så då slutade jag nästan med det. jag åt kanske i snitt 3-5 mackor i veckan och rasade då 40 kg på 6 mån. Det som hände var att när jag sen fick träffa barna och första natten dom sov över hemma så slog det slint i magtrakten och jag var tvungen att åka ambulans till sjukan. Läkaren där sa att om jag inte äter så kommer jag att dö. Så fick jag tid till psykologer å grejer men det som verkligen hjälpte mig var min kusin Madde och hennes dåvarande kille Thomas.
Jag försöker verkligen i största möjliga mån att aldrig ljuga och jag var likdan då. Så dom frågade om  jag ätit - ja sa jag. Det gick ju bra tills dom kom på att fråga när jag hade ätit. Jag kommer ihåg att det var en Torsdag dom frågade det första gången. Sist jag hade ätit då var en macka på Måndagen. Vilket då så klart gjorde att dom tvingade mig att äta. Men gud vilken tid det tog. Jag mådde så himla dåligt. maten bara växte och jag kunde inte få i mig det på bra länge. Men det gick bättre och bättre tills jag hamnade på mina 142kg ett antal år senare.

det var en jobbig tid och jag vill inte tillbaka dit för allt i världen. Men nu ligger jag på en bra vikt och jag är nöjd med mig själv och hur det har blivit. Så man kanske inte ska klaga ändå.

Det är i slut ändan erfarenheterna som skapar den man blir, och jag måste säga att jag är ganska nöjd med hur jag har blivit. som person menar jag nu. jag skulle vilja ha kunskapen att ta för mig mer och våga mer än jag gör men det kanske kommer med åren. Jag är 31 men känner  mig mer som 25. Och det känns som om jag aldrig kommer bli äldre än det heller just nu. Men det vet man ju att man kommer bli... snacka om chock om man ser sig i spegeln en morron tror man är 25 och ser en som är 70 huvva!

Ta hand om er och Trevlig helg!

Bengan

Kommentarer
Postat av: Suss

Har glömt svara på ditt SMS... Det har varit lite kaotiskt i mitt huvud... Tack iaf, det värmde *kram*

Postat av: Jonsy

Du är STARK. Glöm inte det!
Kram, J

2007-10-20 @ 20:14:58
URL: http://jonsy.bloggspace.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback