Vart tog han vägen Karln? å Spanien
Jodå, nu när jag har lite tid över... eller ja det hade jag förra veckan också men då var jag så uttråkad så jag kom inte ens på att uppdatera här :)
Jag har sedan sist gjort en andra plastikoperation och denna gången gick det mycket bättre! Började jobba igen nu i Måndags efter 2,5 vecka hemma. Känns bra!
Ella ligger på soffan och sover eftersom hon har åkt på magsjuka stackarn.
Måste säga att jag är imponerad över att folk fortfarande hälsar på här fast jag aldrig uppdaterar längre!
Men då kommer en surprise till er.... Hela händelsen så som det hände i Spanien.
Första dagen på Kanarieöarna.
Míddag 2:a kvällen. Någon timme innan olyckan
Som ni vet har jag berättat tidigare här på bloggen om både hur det var nere i Spanien efter det att morsan råkat ut för olyckan och även hur släkten har varit.Jag har inte skrivit hela historian ännu och tänkte därför göra det nu.
Av olika anledningar kan jag förstå att min mamma inte har koll på allt som hände där nere och det har säkert inte jag heller. Allt var så himla luddigt och oklart där.Vi fick hela tiden olika besked från både sköterskor och läkare på plats och som om inte det var nog så hade SOS i Köpenhamn en helt annan info än den som ovan nämnda gav oss.
Detta gjorde att vi i princip aldrig visste hur det var mer än det vi själva såg när vi hälsade på mamma. Vilket då aldrig kan bli speciellt medicinskt utan mer gå på hur hon verkade och hur hon såg ut.
Första veckan, alltså den veckan som vi åkte ner var nog den bästa för mamma på sjukhuset. Hon låg på ett vanligt rum och man fick hälsa på vilken tid på dagen som helst. Vi försökte vara där så ofta som möjligt men man fick tänka på att vi också var där på semester och hade andra med oss som ville vara med oss också.
Mamma i sjukhus sängen i 1:a rummet
Ella fick av någon anledning inte vara med på sjukhuset märkte vi då hon en dag följde med oss och blev bryskt utkörd av en vakt där.Naturligtvis blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss av den här semestern och även om man försökte koppla bort det som hänt mamma så kunde man inte helt koppla av. Men vi försökte se det mesta av det som fanns där och uppleva lite saker i alla fall. Jag tror dom som var med var ganska nöjda efteråt.
Andra gången jag åkte ner var ca 1-1, 5 vecka efter jag kommit hem första gången. Då trodde jag verkligen att det var kört med mamma. Hon såg inte alls pigg ut och var fruktansvärt svullen överallt på kroppen egentligen.
Det var under dom här nästan 2 veckorna man lärde sig hur det funkade där nere. Man stångade sig blodig hela tiden med att försöka få fram svar men det gick aldrig. Klart att dom svarade på frågor men man fick olika svar från läkare på plats och SOS som jag har sagt innan.
Vi ville ha hem mamma snarast så klart och läkarna där nere kunde säga att allt såg bra ut och nu finns det inget som hindrar en hemfärd. Men när man tog det med SOS så väntade dom på än det ena än det andra innan man kunde säga hur dom skulle göra. Och tog man upp det med läkarna där dagen efter vad SOS sagt så förstod dom ibland inte varför SOS sagt så och ibland höll dom med dom.
Detta höll alltså på hela tiden där nere med exakt samma sak om och om igen. Hela tiden olika svar från båda sidor. Den ena sa att det var ok nu och den andra bromsade.
För att göra det hela lättare för läkarna där nere och för SOS i Köpenhamn kom vi som var på plats där nere alltså jag och Kent fram till att Kent håller kontakten med läkarna i Spanien och jag håller kontakt med SOS så dom ALLTID har samma kontakt person. Det tyckte både läkarna och SOS var en bra ide eftersom det hjälper både dom och oss.
När jag sedan åker hem efter ca 1,5 vecka så trodde vi verkligen att mamma skulle komma hem kort därefter. Allt såg bra ut så därför bestämde vi att jag skulle åka hem.
Någon dag efter att jag kommit hem så ringde min syster och frågar mig om jag är på väg ner igen eftersom någon i släkten hört från SOS att mamma är döende och jag hade åkt akut ner igen. Jag sa som det var att jag jobbar som vanligt nu och hon vet att jag precis har kommit hem så vi alla här hemma undrade va tusan som var på gång.
Denna dagen var också Lindas syster Jenny här och hennes kille Erik. Det blev att stanna lite längre för dom eftersom Erik hade erbjudit sig att köra mig till Stockholm om jag fått tag i en biljett dagen efter. Hur sjysst är inte det?! TACK ERIK!
Men i alla fall, en av mina mostrar ringde också och undrade varför jag inte var på väg ner efter det vi hade hört. Jag sa att jag ville prata med Kent innan jag gör något annat.
Jag pratade även med SOS och fick reda på av dom att dom hade fått reda på av läkarna i Spanien att mamma nu var döende.
Jag ringde Kent som sa att mamma ville ha nåt annat än sjukhus mat så han hade snackat med läkarna om det var ok att ta med sig banan, glass, jordgubbar och kaffe. Han fick då svaret att Kaffe kanske inte är det bästa men kunde gå om han hade mjölk i och banan å glass var helt ok. Det låter inte riktigt som att det va så illa efter att ha hört det. Men Kent skulle höra av sig efter att han vart hos mamma någon timme senare.
När han sedan hörde av sig kom vi fram till att det var nog bäst att jag åkte ner så jag fixade så SOS ordnade biljetter åt mig 2 dagar efter. Där mötte mina 2 mostrar upp. Efter lite problem med incheckningen så sågs vi vid gaten. Direkt hoppade en av dom på mig och sade att allt var min morbrors fel. Det är han som sprider alla rykten om att vi skulle vart stupfulla när det här hände mamma. Det var han som bar ansvaret eftersom han älskar intriger och skvaller. Dom hade inte gjort något alls. Vad jag tycker om det kommer senare.
När vi kom ner till Spanien igen så åkte vi nästan direkt till sjukhuset för att träffa mamma. Av vissa anledningar så fick vi bara vara 2 inne på rummet samtidigt. Kommer inte ihåg vilka som började men jag tror jag var en av dom första.
När man såg mamma efter att SOS sagt att hon var döende 3 dagar tidigare så brast det. Det var otroligt skönt att se att hon efter allt ändå mådde ganska bra. Hon såg faktiskt bättre ut än när jag var nere andra gången av någon underlig anledning.
Syrran ville inte komma med ner för hon ville inte komma ihåg mamma på det sättet om det nu hade gått så illa att hon gått bort. Men jag frågade mamma om hon ville att syrran skulle komma och det ville hon. Och hade hon inte kommit 2 dagar senare efter det att jag ringt henne så hade jag fan hämtat dit henne! Om mamma mår så dåligt som hon gjorde och ber om att syrran ska komma så kommer man. Men som sagt det gjorde hon så frid å fröjd med det.
Redan första kvällen vi var och åt middag med mina mostrar så kändes det som att det var nåt. Allt var inte som det skulle. Iofs så är våran släkt hyfsat speciell och man vet aldrig vad som händer härnäst. Helt sjuka grejer kan komma eller inte komma. Man vet liksom aldrig.
andra dagen när vi var på sjukhuset så fikade vi innan vi skulle in till mamma. Det var då det ringde i en av mostrarnas telefon och en lapp började sticka upp. Det var inte så att det inte syntes utan väl synlig låg den i väskan.
Kent såg liksom jag att det stod en massa frågor dom skulle ställa till mamma om just Kent. Av någon anledning hade dom fått för sig att allt detta var Kents fel. Hur det kommer sig vet jag inte och inte heller varför dom skulle börja rota i det. Jag ansåg att just vid det till fället fanns det andra saker som var viktigare.
Jag pratade senare på kvällen om den här lappen med mina mostrar och dom sa att dom kanske trodde det var Kents fel. Jag sade då att det sista mamma hade sagt innan hon fick respirator var just att ingen skulle tro att det var Kents fel. Men om dom förstod var jag sa det vet jag inte.
Dagen efter när vi lämnade sjukhuset så konfronterade Kent dom och undrade vad som händer egentligen. Men dom hade ingen lapp och dom förstod inte alls vad han pratade om. När jag då redan hade pratat med dom om just den här lappen. Märkligt?
Efter det här kan man lätt säga att det inte blev bättre. En gång tror jag vi pratade med dom där nere efter den här händelsen och det var ingen rolig gång.
Läkaren på sjukhuset hade bett oss gå in i väntrummet tillsammans med tolk och en sköterska. Jag tänkte att nu kommer han säga att det är kört för mamma eller nåt men icke.
Han sa att det är ganska tydligt att vi har enorma problem i släkten och att han skiter fullständigt i det. Hans uppgift var att se till så att mamma mår bra och att hålla hennes sambo alltså Kent eller vi som barn informerade om läget. Ingen annan.Han sa också att han har viktigare saker för sig än att säga flera saker om om igen. Vilket vi höll med om så klart.
Då påstod en av mostrarna att vi inte gav om information om något alls. Men det är svårt när dom inte vill prata med en och inte ens vill prata ihop sig om ett schema för att hälsa på mamma så att vi alla inte kommer samtidigt. Och sen fanns det just inte så mycket information att ge heller.
De hela slutar i allfall med att alla blir riktigt förbannade och jag som aldrig skäller annars skäller ut en av mostrarna pga. deras beteende. Kanske tog jag i lite för mycket men jag ångrar det inte. Det var så skönt att få ur sig vad jag tyckte. Och jag lär inte bry mig om hon inte pratar med mig något mer heller. Det är inte så att man träffar dom så ofta ändå. Det är hennes förlust inte min.
Jag hade vid den här resan sagt till mamma att jag stannar tills hon åker hem den här gången. Men efter att ha fått massa MMS, SMS och mail av Linda hemifrån om hur det går med Ella och hur hon hade det på sin födelsedag så klarade jag till slut inte av att vara borta mer. Jag saknade Ella för mycket och tyckte jag missade mer än vad jag borde av hennes uppväxt. Jag hade missat 1 årsdagen och hennes första steg. Det var nog det som kändes mest.
Mamma och Kent förstod varför jag ville hem och var inte arga för det. Och det visade sig att efter jag snackat med SOS när jag kommit hem så tog det bara någon dag till sen var dom hemma.
Allt som jag har berättat här är min historia om det som hände där nere. Naturligtvis har jag pratat med Kent, mamma, syrran och Linda om detta också. Så lite av detta är som jag kommer ihåg det hela.
Under tiden mina mostrar var där nere var dom hos min mamma ca 15 min om dagen. Resten av tiden vet jag inte alls vad dom gjorde. Men dom plockade ut nästan 20 000 av försäkringsbolaget när dom kom hem. Varför och hur dom kunnat få dom pengarna har jag inte en aning om. Men jag kan tycka att dom inte skulle ha haft en spänn av försäkringen.
Kent som var där nere i sammanlagt 8 veckor och dessutom betalade för mig under den tiden jag var där nere borde med andra ord ha fått över 100 000 men det fick han minsann inte.
Vad jag tycker om min släkt tror jag efter det här är ganska uppenbart. Det roligaste är att en av mostrarna som var så himla ivrig med att komma ner till Spanien har efter att mamma kommit hem från sjukhuset knappt hört av sig alls. Och en av dom hälsade inte ens på varken mig eller Linda när vi var nere på nyår 2009. Inte heller deras barn hälsar på en längre. Inte för att jag bryr mig direkt, jag skrattar mest över hur sjukt det är. Jag har aldrig haft så stor kontakt med dom så ja vad ska jag säga. Det är som det är helt enkelt.
Det här är som sagt var min version av det som hände med lite hjälp av syster, Raffa och Kent. Det ska tilläggas att den är inte skriven nu utan när det hände.